Änglar, finns dom?

 

icon-1-1
Det händer att jag får frågan om jag som häxa och asatroende kan tro på änglar.
Som om asar och änglar inte kan finnas samtidigt.
Åtminstone inte i samma verklighetsuppfattning.

Någon sa en gång; Man måste tro på Gud för att se änglar.
Men jag tror ju på gudar!
Och att gudomligheten bor i allt och alla.
Så varför ska jag inte tro på änglar?

För en del år sedan gick jag igenom en jobbig och hotfull situation.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle klara av att hantera den.
Olika tankar höll mig vaken om nätterna – oro för våld, rädslor för ekonomisk ruin osv.
Det fanns inget realistiskt för mig att hålla mig till.
Då tänkte jag på alla gånger jag hört människor berätta om änglar och mirakel.
Alltid när jag lyssnade på dem så tänkte jag: ”Vad underbart för dem att de känner att det är verkligt”
Men jag var långt ifrån säker på att det var annat än bara en tro.

I den situationen jag befann mig tänkte jag att ”Det finns ju ändå inget att förlora”
Så jag bad.
Varje natt när jag lade mig sände jag mina tankar till en plats jag inbillade mig att änglar kunde finnas på.
Mina innerliga önskningar om hjälp ur det svåra jag hade omkring mig sträckte sig långt utanför mig själv.
Natt efter natt, dag efter dag.
Frågor, tankar, böner, ett försök till kärlek till något osynligt.

Tiden gick och saker förändrades så sakteliga.
Det jag gick igenom blev inte våldsamt och ekonomin blev långsamt lite bättre.
Allt som jag önskat började manifestera sig.
Mina drömmar gick i uppfyllelse en efter en.
Faktum är att de gör de ännu!

Men vad har det med änglar att göra?
Jo, så här var det;
När allt ställde sig på ända efter nio månader av trägna böner så skickade jag en enorm tacksamhet till krafterna utanför mig som hjälpt mig på vägen.
Och då…
Då lystes rummet plötsligt upp mitt i mörka natten.
Och där stod stora ljusvarelser omkring min säng.
Känslan som fyllde mig den gången går egentligen inte att förklara närmare än att kalla det för ”Bliss”.
Av någon anledning känns det engelska ordet för välsignelse starkare än det svenska för mig.
Mitt hjärta var som om det kunde explodera av kärlek och tacksamhet.
Och något mer.

Den gången förstod jag – änglar finns.

Men det tog inte slut där.
Många gånger efteråt har jag haft möten med dessa fantastiska energier.
Jag har till och med fått hälsa på i deras dimension.
Där är så vackert och fridfullt och det som är mest slående är de otroliga färgerna.
Som om allt ser ut som här, men i skira akvarellfärger på något vis.
Fullt av färger!

Varför skrev jag detta just nu, tio år senare?
Jo.
Jag såg precis två underbara filmer – Heaven is for real och Miracles from heaven.
Och därigenom har jag förstått att det är många fler än jag som har upplevt änglarnas dimension med dess känsla och fantastiska färger.
Många.
De där som för många år sedan berättade om sin tro på änglar och mirakel hade rätt.
Det var inga fantasier.
Jag vet det idag.
Och nu vågar jag berätta om det fast jag vet att inte alla kommer att tro mig.
Så är det.

a7f8c046d1e7d618dcefc4efb68c3772

Annonser

Bild

Att våga vilja leva

fullsizeoutput_14c4

Våga vilja leva

Vem är du?
Är du den där personen som när du faller ned i den mörkaste av gropar sätter dig ned och funderar på hur du ska dekorera de leriga väggarna?
Eller är du den som reser dig upp och försöker finna verktyg för att klättra upp och komma vidare?

Alla hamnar vi där.
Någon gång under livet kommer vi att falla ned i en av livets gropar.
Så många saker som sker om kring oss.
Så mycket sorger det finns att gå igenom.
Det spelar ingen roll vilken typ av katastrof vi möter, för oss själva är den verklig och känslan kan bli överbelamrande.

Som med så mycket annat är det vanligt att vi jämför med hur andra har det.
Somliga verkar glida fram genom livet på en räkmacka, andra har det så förfärligt att vi inte ens orkar tänka på det.
Och ändå går det aldrig att jämföra.
Det finns människor som lyckas bli lyckliga fast de har förlorat allt de har.
Och så finns det andra som aldrig vågar leva igen när det hemska slagit till.
Vad är det som gör dessa så olika?
En av de stora skillnaderna är att våga inspireras.

För att inspireras behöver man våga titta upp över gropens kant och börja se sig omkring.
Att börja lyssna på hur andra människor upplever livet.
Våga känna in hur det känns att gå i någon annans skor.
Helt enkelt att släppa taget om sin egen förlamande känsla för en stund.
För det vi ständigt upprepar inom oss själva blir till slut den enda sanningen.
Och den blir svårare och svårare att ifrågasätta ju längre vi håller den kvar.
Om inte din egen inre röst för dig framåt, testa något annat.

Det är samma sak som när två människor har en konflikt och försöker överrösta den andre genom att berätta vad den känner.
Båda skriker, men ingen lyssnar.
Likaså kan den inre stackarn inom oss upprepa om och om igen hur eländigt allt är tills det till slut är den enda rösten som hörs.
Vilken röst är det som skriker högst inom dig?
Hör du andra än dig själv?

Om vi vågar ta det där steget att känna utanför vår egen smärta så får vi en möjlighet att förändra.
Vi kan se på andra som också har varit i den mörka gropen.
Vi kan höra hur de har lyckats gå vidare och testa våra darrande ben ännu en gång.
Det värsta som kan hända är att vi kan falla en gång till.
Men då lär vi förmodligen inte falla lika djupt.
Och framförallt – inte i samma grop.

Att falla är att tappa farten en smula.
Den går alltid att få upp igen.
Men att sluta leva medan vi ännu andas är att dö fast kroppen finns kvar.
Så våga se dig omkring och finn de redskap du behöver för att gå vidare.
Livet väntar med alla möjligheter om du verkligen vill.
Vill våga leva

Det efterlängtade lugnet

2016-08-24-09-07-04

Ibland går livet fort.
Väldigt fort.
Det kan vara både skojigt och jobbigt.
Och även om livet är fyllt av rolor så blir det till slut stressigt och jobbigt oavsett vad.

Jag har alltid varit en person som önskat dygnet hade 100 timmar för att hinna med allt som finns att göra.
En del kallar det ADHD.
Andra kallar det livslust eller obotlig spunk.
I alla fall så blir behovet av lugn väldigt påtagligt till slut.
Särskilt som jag ju lever med en funktionsbegränsning efter min trafikolycka.
Det själen vill är inte alltid bra för kroppen.
Inte heller för omgivningen. Fråga min familj….
(Nej, gör inte det förresten :-))))

Nu har jag i alla fall en hel hoper lugn inom mig som är så skön att luta sig tillbaka mot.
Som en själslig sacosäck att slappna av i.

För knappt två veckor sedan kom jag hem från min senaste pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.
Min önskan inför den var just att finna lugnet.
På fjärde dagen infann det sig.
Så skööööööönt.

2009-01-01-00-00-27

Detta var min fjärde egna vandring till Santiago.
I övrigt så har jag ju börjat med gruppvandringar då jag assisterar andra vandrare.
Då är deltagarna i fokus.
Nu var det min tur.
Detta fantastiska i att bara vandra i egen takt med allt vad som rör sig i tankar, kropp och känslor.
Att få känna in sig själv i det att man tar sig fram till en plats att äta och sova med det allra nödvändigaste på ryggen.
Att äntligen få lyssna färdigt på sig själv.

De första dagarna sa det inre mest saker som: ”Aj, oj, hoppsan, du borde banne mig ha tränat mer innan du tog dig an den här utmaningen!”
”Jisses vilken himla uppförsbacke! Och nedförsbacken därefter var ju inte nådig för knäna…”
”Himlar vad hett det är! Pust, stön, stånk…”
(35-40 grader är inte alltid helt behagligt…)
”Varför utsätter jag mig för detta…”
Ja, de gamla vanliga pilgrimstankarna dök upp nu också 🙂

Så på fjärde dygnet hade kroppen börjat anpassa sig och det som låg på djupet började bubbla upp.
Tankar och känslor som inte alltid hinns med att uppmärksammas.
Saker som nu får tid att verka färdigt.
Upprördhet som får lägga sig till ro.
Oro som får stillas.
Sorg som istället lägger sig som en qram runt själen.
Det var en underbar vandring.

Som vanligt blev det även många fantastiska möten med andra vandrare.
Att få höra andras berättelser är alltid lika berikande.
Just denna vandring skilde sig en del från de tidigare eftersom jag nu valt att gå den tuffaste av lederna mot pilgrimshjärtat i Spanien – el camino Primitivo.
Utmaningen låg både i lite längre dagsetapper och fler stigningar och nedförsbackar i tuffare terräng än de övriga.
Därav var det fler unga människor som vandrade än till exempel på camino Francés eller camino Portugues.
Jag uppfattade det som att de allra flesta var mellan 18-35.
Faktum var att min reseqamrat Jaffer med sina 70 år nog var äldst av alla vi stötte på.

Nu har jag varit hemma i nästan två veckor, men vandringen fortsätter att leva i mig.
Jag drömmer att jag vandrar.
Lugnet i mig lever kvar.
Känslan av att självklarheterna kommer att komma i sin egen takt utan att jag behöver tänka ut något.
Lyckan över livet och tacksamheten för allt jag har möjlighet att uppleva.
Då, nu och framöver.
Det är alltid mina eget val som leder vägar.
Om inte annat så är det mitt alldeles egna val hur jag ska se på allt som händer mig som gör den stora skillnaden.
Precis som när den stora uppförsbacken känns oländig och tung och jag prövar hjärnan genom att intala mig själv: ”Detta är egentligen en nedförsbacke”
Och genast kändes stegen faktiskt lättare!!

Livet är fullt av uppförsbackar och nedförslut.
Det gäller bara att moderera farten och se det hela från den ljusare sidan.
Då blir allt så mycket härligare.
Carpe Vitam

2016-08-23-08-01-12

 

Snart framme igen


Känns lite konstigt, men snart är vi framme. Igen. Och precis som i förra gruppen så säger flera ”Jag vill inte sluta gå! Vad konstigt det känns att vi redan snart är framme!”

Tolv mil har avverkats när vi kommer fram till katedralen. Tolv mil på fem eller sex dagar. Det är inte någon vanlig kvällspromenad precis. Och inte som att gå hemma på Österlen. Knappast. Här går det upp några hundra meter och sedan ned igen. Om och om igen. Och ändå. Snart är vi framme. 

Förra veckan var det en del sol, denna vecka mera ett snällt regn som sakta fuktat våra kinder. Som tur är har vi hunnit inomhus innan Tor har slagit till ordentligt med åska och ösregn.

Som vanligt är det roligt med alla dessa möten. Som de fyra fransmännen Daniel, Jean-Noel, René och Philippe som vi stöter på nu och då. Eller den goa servitören Ceferino som gjorde allt för att vi skulle bli nöjda. Och kaffekonstnären Manolo på caféet i A Calle eller Angel och Julia som vi delade rum med inatt. Alla dessa som gett oss minnen att bevara. Fantastiskt. 

Möten. Det är vad det handlar om. Kanske inte alltid dem vi möter utan mera vad vi möter i oss själva när vi reagerar på varandra. Som amerikanen som kom ikapp Marie och skällde ut henne för att hon inte hälsat. Jo. Känslor väcks. Och det är intressant att se vad det möter i en själv. Det är kanske inte alltid vad man tror. 

Meningen med livet

Det är inte målet som är resan, det är stegen dit. Jovisst vill vi ha den vackra compostelan och intyget om hur långt vi har gått, men alla stegen dit gör hela skillnaden. För vi är inte desamma när vi är klara som då vi började. Det är inte möjligt. 
Vad är det då som förändrar? Är det alla möten, samtalen eller tystnaden vi går i när vi låter själen komma ikapp och tala? Eller är det all samlad sorg, smärta, förväntan och stolthet som trampats in av alla dessa hundratusentals som gått före oss och som lämnat spår? Vem vet. I alla fall är detta en vacker plats att landa på för att hitta något viktigt inom oss själva. Helt fantastiskt. 

Idag mötte jag några fransmän som gått någon vecka varje år och nu förväntas komma fram hela vägen denna gång. En av dem sa; ”Jag vill se om Gud finns i katedralen” Jag svarade; ”Nej det är han inte, han är här” och pekade på hjärtat. Så berättade jag en gammal historia;

En gång för länge sedan satt gudarna och diskuterade var de skulle gömma hemligheten om meningen med livet. 

”Jag vet! Vi gömmer den djupt inne i bergen. Där kommer människan aldrig att finna den.”

”Nja” sa en av de andra gudarna. ”En dag kommer människan att finna ut hur man kommer in i berg så där ligger inte hemligheten säker”

De funderade vidare. Så sa en av de andra gudarna; ”Vi gömmer hemligheten djupt nere i haven. Där kommer människan aldrig på att leta!”

”Jo” sa de andra. ”Människan är uppfinningsrik nog att komma på hur de ska undersöka havens djup så det är heller ingen bra plats”

Så funderade de vidare tills en av dem sa ”Jag vet precis vad vi ska göra. Vi gömmer hemligheten med livet inom var och en av dem. Där kommer de inte komma på att leta.”

Och så blev det. Därför bär vi själva alla svaren och måste vara kloka bog att ta oss tid att se inom oss själva. Och där bor även det gudomliga. 

Och nu är vi här för att finna det. 

Meningen med livet

Det är inte målet som är resan, det är stegen dit. Jovisst vill vi ha den vackra compostelan och intyget om hur långt vi har gått, men alla stegen dit gör hela skillnaden. För vi är inte desamma när vi är klara som då vi började. Det är inte möjligt. 
Vad är det då som förändrar? Är det alla möten, samtalen eller tystnaden vi går i när vi låter själen komma ikapp och tala? Eller är det all samlad sorg, smärta, förväntan och stolthet som trampats in av alla dessa hundratusentals som gått före oss och som lämnat spår? Vem vet. I alla fall är detta en vacker plats att landa på för att hitta något viktigt inom oss själva. Helt fantastiskt. 

Idag mötte jag några fransmän som gått någon vecka varje år och nu förväntas komma fram hela vägen denna gång. En av dem sa; ”Jag vill se om Gud finns i katedralen” Jag svarade; ”Nej det är han inte, han är här” och pekade på hjärtat. Så berättade jag en gammal historia;

En gång för länge sedan satt gudarna och diskuterade var de skulle gömma hemligheten om meningen med livet. 

”Jag vet! Vi gömmer den djupt inne i bergen. Där kommer människan aldrig att finna den.”

”Nja” sa en av de andra gudarna. ”En dag kommer människan att finna ut hur man kommer in i berg så där ligger inte hemligheten säker”

De funderade vidare. Så sa en av de andra gudarna; ”Vi gömmer hemligheten djupt nere i haven. Där kommer människan aldrig på att leta!”

”Jo” sa de andra. ”Människan är uppfinningsrik nog att komma på hur de ska undersöka havens djup så det är heller ingen bra plats”

Så funderade de vidare tills en av dem sa ”Jag vet precis vad vi ska göra. Vi gömmer hemligheten med livet inom var och en av dem. Där kommer de inte komma på att leta.”

Och så blev det. Därför bär vi själva alla svaren och måste vara kloka bog att ta oss tid att se inom oss själva. Och där bor även det gudomliga. 

Och nu är vi här för att finna det. 

Nu gör vi om det


Det blir lite lustigt för mig som är chaufför att stanna här och där längs leden och gå och möta gruppen. Många undrar och pekar; ”Går du inte lite fel nu? Santiago ligger däråt!”

Jag stirrar förvånat och svarar; ”Nä, är du säker?” eller ”Jag går fram och tillbaka varje dag!”

Och det gör jag ju kan man säga. Möter upp och vänder. Kollar hur alla fötter mår och så där. Än så länge mår fötterna bra, det är nu den andra gruppens första dag så det har inte hunnit hända så mycket. Endast en ryggsäck som fick skjuts eftersom den inte sitter bra. Så nu blir det lite lättare. 


Det är lite klurigt med kartor och sträckor. Dagens etapp från Sarria till Portomarin sägs enligt vår karta vara 22.1 km. Frågar du folk så säger de allt från 22 till 28. Vi tror på 28 eftersom denna sträcka tog cirka 11 timmar förra veckan. Backig och varierande är den i alla fall så det förslår. Allt är så grönt och lummigt. Kanske den vackraste dagen till och med. Förutom vädret som varit allt från sol till regn. Lite skönt med svalka faktiskt. 

Lite lustigt känns det att ha lämnat förra veckans underbara människor som vi under veckans delade upplevelser kommit så nära. Plötsligt är de inte längre här. Jo. I hjärta och sinne men inte rent fysiskt. Men lika intressant är det att se hur gruppens dynamik förändras av nya härliga människor. Alla dessa fantastiska möten längs de gula pilarna. Det är halva vandringen. 


Första gruppen har nu anlänt till Santiago de Compostela och en veckas närhet, värkande leder och ömma fötter är nu i sitt slutskede. Lite snopet över lixom. Man hinner komma varandra och sig själv nära på ett otroligt vis. Här har skrattats och gråtits, burits och svurits och förtroenden har delats. Själv tycker jag att det har varit fantastiskt på många olika vis. Man ges så många möjligheter att komma underfund med så mycket man normalt sett inte behöver konfronteras med. 

Mötena längs vägen berikar. Framförallt mötet med sig själv. Att se och känna det som ligger därinne och vill komma upp till ytan. Det kan vara både smärtsamt och befriande. 

Dessa tolv mil har varit både fysiska och känslomässiga. Det går inte att komma ifrån. Likväl som fötterna känner marken så lyssnar hjärtat på allt som sker. 

Efter paellan igår satt vi och njöt av våra skönsjungande damer och skrålade med tillsammans bäst det gick. Jo jo, vi har minsann haft en karaokestjärna i gruppen så det måste man ju dra fördel av. Hennes väninna gick minsann inte av för hackor heller 😃

Det har varit fantastiskt att få ta del av dessa härliga människor under den här veckan. Jag känner taxamhet och glädje och saknad redan nu när de börjat troppa av. Förhoppningsvis får vi till den återträff som vi talat om. Då kan vi låta processen fortsätta. För än är inte resan över. Även när lederna slutat ömma och skavsåren har läkt så fortsätter själen sortera intrycken. Det är så det är på livets vandring. 

Nu är det inte många kilometrar kvar. Trots skavsår och onda muskler är alla lite snopna över att vi snart är framme. Imorgon är det dags. Då anländer vi den heliga staden. 

Vädret denna vecka har varit som en midsommardag, men idag blev det nästan Valborg med 12-15 grader i regn. Det kanske finns en mening med att det finns bastu på kvällens härbärge 😊

Gruppen är fantastisk. Vi har vår standup comedy lady som ger oss magknip med sina berättelser, mannen med lugnet och klokheterna, hon den spralliga med yogaövningar i bakfickan och alla de andra däremellan. En dynamisk grupp, precis som det ska vara. Ni kommer att saknas mig när ni ska hem. 

Ikväll är cirka 10 mil gådda och många stämplar har vi i våra pilgrimspass. Något att minnas när vi kommer hem och bläddrar bland våra minnen. Processen är säkerligen inte över på långa tider. När jag vandrade första gången år 2010 kom vi fram till att denna livsresa tar upp till tre år innan den lixom landar. Det tar tid för tanken att ta plats i hjärtat. Ingen är oberörd. 

Så. Snart är det dags att summera och börja sortera tankar och känslor. Detta är bara början. 


De första milen är gådda och tankar och känslor har redan börjat jobba. Det är så när själen får en chans att komma ikapp. Minnen som kommer upp till ytan och vill få uppmärksamhet. Inte alltid de förväntade. 

När jag gick 2010 kunde jag ibland förvånas av just de där sakerna som jag trodde var bearbetade och klara. De kunde lixom dyka upp som efterskalv helt oväntat medan det kanske mest uppenbara inte gjorde så ont för stunden. Kanske för att de låg så medvetet i tanken? Det var många gånger det djupare, dolda som skavde mest. Skönt när det kommer ut dock. 

Skav ja. Några har fått blåsor, men inte alla. Själv blev jag häpen när jag mötte någon som inte fått ett enda skoskav första gången jag gick. Själv ville jag posta hem mina onda fötter. Postkassören trodde jag menade skorna. 

”Nej jag menar fötterna. De gör så hemskt ont. Jag behöver nya tår!”

Andra gången jag gick fick jag inte ett enda skav. Så nu blir jag inte lika förvånad när jag ser deltagarnas fötter som är i olika stadier. 

I morse ledde Maria oss i meditation och Marie lärde alla en indiansång där vi stod vända mot solen och bad den ta hand om det vi inte längre ville bära. Vackert. Så började dagens vandring. 

Ikväll blir det gemensamt skrovmål på härbärget San Anton i Melide. Det blir tonfisksallad till förrätt och grönsaksgryta till varmrätt. Nomnomnom. Solen strålar, fåglarna kvittrar och vägen talar under våra fotsulor. Så vad är väl en bal på slottet?